Tillbaka från möte på skolan med Pontus nu. Det var en aningen allvarligare än jag tänkt mig. Han är en översittare, den skräniga typen med massor av tjejer som betyder allt. Den typen som jag själv kommer ihåg från min skoltid.

Han har lätt för sig i alla ämnen och klarar av proven med alla rätt utan att verka hänga med på lektionerna eller göra några direkta läxor. Hela fokuset ligger på tjejerna vilket jag borde förstått då de börjat hänga här och det inte kommer en mening ur hans mun utan att någon av dem nämns. Trodde själv ändå att det bara var en ny fas men imorgon börjar en ny fas:

Mamma ska börja på Vasaskolan. Imorgon ställer jag klockan och följer med för att som han säger "förstöra hans liv". Det är naturligtvis inte min plan. Utan den effekt jag är ute efter är att han ska förstå allvaret och att det blir konsekvenser. Jag är egentligen inte så orolig för honom, han verkar klara sig bra med kompisar och även själva skolarbetet. Problemet är de som inte är som han, de han skrämmer och de som inte kan koncentrera sig eller vågar säga sin åsikt för att han låter mer och är nedlåtande mot andra. Det kunde lika gärna vara ett av de barnen som var mitt.

Det som roligt för mig personligen var att hans klassföreståndare sa att jag var den bästa föräldern som hon träffat under hela sitt yrkesliv och hon var ändå 60år. Naturligtvis hade jag önskat att han istället varit den bästa tonåringen hon någonsin träffat på men det ska han bli!